Ibland har man bara lust att ge upp. Att bara släppa allt och låta mörkret ta sin fart. Låta alla problem glida bort. Inte bry sig om något. Lämna allt. Men att tänka så, och speciellt göra så, är som att svika sina nära och kära. De som du är solsken för. De som ser dig som livskraft. Man är alltid viktig för någon. Mamma. Pappa. Bror. Morfar. Vännen. Alltid någon. Det måste man ha klart för sig. Med den meningen i huvudet kommer man långt. Tänker man att man inte betyder något. Man är meningslös. Man är oälskad. Ovärd. Tänker man så tar allt stopp. Då är man som en bil utan bensin. Du är värdefull. Du betyder något. Du är älskad. Du finns, och det är det viktigaste. Tro på dig själv, och du kommer långt.

Det där ordet. Ordet som ingen kvinna vill höra. Ordet som oavsett hur det sägs, skär igenom som ingenting annat. Hora. Kallade du mig hora? Eller varför inte horunge. Kallade du mig mamma hora? Det blir blankt. När någon sjunker så lågt. Då vet jag. Då vet jag att den personen som sa det är so otroligt lite värd. Man säger inte hora till en tjej. Inte som kille. Inte som tjej. Inte som kompis. Inte som pojkvän. Det gör man bara inte. Ville bara säga det. Tack och hej!

Jag älskar när livet rullar på. Det är fan det bästa som finns. Att känna känslan av ren lycka och glädje ibland, går ej att toppa. Visst, allt kanske inte går på räls hela tiden. Men om man fokuserar på det bästa går det mesta bra. Jag menar, nu är det snart helg. Fest. Skål. Sleepover. Kyssar. Bästavänner. Sovmorgon. Kan det bli bättre ?! Glöm att det är skola nästa vecka. Glöm att det är skola imorn. Glöm söndagsångesten. Glöm allt. Fokusera på det du tycker om och det som gör dig glad.

Dock måste jag hitta någon att sova med i helgen. Tycker oftast inte om att sova ensam. Helst med en kille. Krypa ner iskall under ett varmt täcke med en varm kropp. Åh. Smekande händer och lena kyssar. Vakna upp och känna tryggheten. Känna att du är någons. Att du är viktigt. Att du är värd en natt av hans liv. En morgon. En frukost. Kanske hela dagen. Det är fint. Att sova med kompisar är också mysigt. Dock inte riktigt samma sak. Det ska man köra efter en hård natts festande. Vingla hem lite onyktert sådär. Skratta åt precis allting. Somna rakt upp och ner framför vuxenprogram. Dagen efter snacket är ju dessutom för roligt. Berätta alla klockrena kommentarer. Alla haff. Alla misstag. Hur dåligt man mår. Dricka kaffe. Äta godis. Fixa sig inför ännu en ny partykväll. Skratta med de bästa. Det är fint.

Länge sen kära dagbok. Mycket har förändrats kan jag säga. Eller? Jorå, det har det. Men kan tyvär inte säga vad. Då blir det lite för uppenbart vem jag är känner jag. Och som alla vet, förblir det en hemlighet.

December har glidit in. Alla går runt och oroar sig för julklappar, pengar, planer och dylikt. Måste spara pengar till julklappar. Själv har jag inte det problemet. Känner mig äckligt lättat över det faktiskt. Kanske berätta varför någon dag. Vem vet. Back to december. Kylan har intagit. Rejält. Nu när man går ut får man verkligen köra all in i klädfronten. Förut körde man allt plus skinnjacka. Nu kör man allt plus tjocka vinterjackan. Lite jobbigt faktiskt, då vinterjackan är ganska så klumpig och lite lökigt blir det när man rushar in och ut från affärer. Livet är fan inte alltid lätt säger jag bara. Nu när jag tittar ut genom fönstret ser jag ett vinterland. Allt är täckt av snö. Jag ser också att det är riktigt kallt. Ibland kan man se att det är snö men ändå ganska varmt. Snön är lagom plufsig och gullig liksom. Men nej, nu ser man att snön är hård och bara allmänt kall. Sådär att när man andas ut kommer det ''rök''. Is är det också. Fan. Allt är ser är kyla. Och inte har jag fel heller, för minusgrader är det minst sagt. Som ni vet tycker jag faktiskt om vinter, snö och nstan allt som har med det att göra. Men nu börjar den där känslan åka bort. Nu är det ren pain in the ass att gå ut. Kyla. Bli lite, lite varmare tack. Gå från femton minus till åtminståda fem eller nollgradit.

Bråkar vi, vet jag inte vad jag ska ta mig till. Jag kommer ihåg den där blicken. Den där blicken. Besvikelsen i dina ögon. Då du skakade på huvudet och tittade ner. Då jag inte hade en aning om vad jag hade gjort. Då mina närmsta stötte bort mig. Den där tiden, vad de jobbigaste på länge. Då jag inte visste vart vi stod. Vänner? Ovänner?

Om du bara visste. Om du bara visste hur mycket du betyder för mig. Jag blir glad varje gång du skriver till mig. Varje gång vi ses. Du får mig på bra humör. Alltid. Ibland känns det som om du kan läsa mina tankar. Som att du vet vad jag vill höra när jag mår dåligt. Älskling. Sötnos. Hjärtat. Ryser varje gång jag hör dom orden. Från dig. Det betyder så otroligt mycket. Dina kramar. Dina blickar. Dina ord. Din närhet. Kan rabbla så mycket som får mig glad. Du är så fin, min vän. Har gått igenom så mycket med dig. På bara ett år. Och på ett år, har vi utvecklat någon obeskrivligt. Jag är lyckligt lottat över att ha din vid min sida. Jag älskar dig.

Tillslut handlar allt om kärlek på något vis. Känns det som iaf. Själv går jag alltid runt och tänker hur det skulle vara att uppleva detta med en kille. Man går ensam hem från bussen. Då behöver man en hand. Ett gulligt sms. Ett gulligt samtal. En kyss. Man sitter ensam hemma och tittar på en film. Då behöver man skeda med något. En fin mening. Ett fin smekning. En kyss. Man har en dålig dag. Då behöver man en kille som får en att le. Får en att må bra. En kyss. Det löser det mesta. Typ. En kyss. En enkel kyss kan göra så mycket. Ryser av blotta tanken. En riktigt fin kyss av en person som betyder något. Och det vikigaste. En person som man betyder mycket för.

Problemet är bara att hitta den där personen. Det är för svårt. Äckligt svårt känns det som. På något sätt är det alltid något som inte stämmer. Oftast det där med att gilla. Han gillar mig. Jag gillar inte honom. Han gillar inte mig. Jag gillar honom. And that sucks! Really bad. Så på ett eller annat vis kommer någon bli sårad.
Men jag antar att det bara är att gå vidare och fortsätta leta. ''Den rätta kommer när man minns anar det'' eller hur äre?

Slut. Over and out. Finito. Bara sådär. Kände typ ingenting. Happ, då har man ingen knullbar längre. Men fan. Skolan alltså. Ser honom gå där. Snygg som satan. Oftast. Hans gångstil. Ryggen. Rumpan. Axlarna. Halsen. Håret. Kläderna. Allt. Fan. Han skulle varit min. Den enda jag vill göra är gå fram och kyssa honom. Mjuka kyssar. Smeka hans nacke. Hans rygg. Hans kropp. Ha hans armar om min midja. Känna hans händer smeka min kropp. Hur han trycker en tätt intill hans kropp. Bara som han gör. Men nej. Vi finns inte. Vi existerar inte. Glöm honom bara.
Förstår inte hur man kan bli så fast i någon. Just han. Han som man vet gör så mot alla. Det visste jag ju. Detta är en lek. Något kommer hända. Sluta tro. Och när man just börjat tro, då går det åt helvette. Jag visste det. Han kan sina saker. Förstår inte. Glöm honom bara.
Vad ska man göra om det inte går då? Byta skola? Aa fast nej. Från och med nu ska jag börja med mig själv. Jag ska träna. Bli skitsnygg. Han ska inse vad han har gått miste om.

Ingen vet. Ingen. Absolut ingen. Vet precis allt om mig. Om allt de dåliga jag upplevt. Jag tänker inte säga att det är mycket. Men jag tänker inte heller säga att mitt liv har varit perfekt. Folk har absolut haft det värre.

Jag kommer ihåg den där kvällen. Den kvällen som ger mig tårar i ögonen. Rysningar. Skräck. Rädsla. Sen dagen då jag trodde jag skulle torska som liten. Hur fan kan du göra så mot en mindre? Äckel. Det är vad du är. Skrämma ett litet barn så som du gjorde. Du försökte något som man inte borde försöka. Jag skulle sparka hårdare. Ge dig men för livet. Men allt jag tänkte då var att komma bort. Från dig. Från allt. Springa bort min oro. Mina tårar.
Nu förtiden skiter jag i dig. Jag lärde mig hantera mig själv. Lärde mig gå i mörkret själv. Jag var tvungen. Vad hade jag för val? Gråta varje gång det blev mörkt? Varje gång jag gick förbi det där stället? Nej. Skulle inte tro det. Det gäller att övervinna rädslan. Nu går jag där ofta. För ofta brukar jag tänka. Men nej. Hela den där kvällen är ett blotta minne. Tyck inte synd om mig. Sånt är skit kvinnor får ta.

Egentligen hoppas jag att denna blogg når ut till någon. En ensam själ som inte har mycket bättre för sig.  Som har haft det svårt. Inte lust att göra något. Läsa denna lilla, fjuttiga blogg och känna samma känsla. Egentligen vill jag det. Men egentligen vill jag att detta ska stanna mellan dig och mig. Ska jag ta nästan steg och nå ut. Men hur? Hur?
Har huvudvärk. Det dunkar. Paus tack!

Snön. Första riktiga snön. Idag. Helt amazing. Det känns som om jag är den enda som är glad över det. Eller nej, min pojke är också glad över det. Alltså ärligt, fett mysigt. Snö. Dettusom är det inte så kallt. Man man glida runt i stormen utan att dö utav kyla.

Vintern. Enligt mig är den mysig. Oftast. Har man rätt humör är det perfekt. Är man deppig, ja då blir det lite svårare. Men tänk er. Mysiga snöpromenader i mörkret med en fin kille. Hand i hand under vanten. Bara gå och titta på de vackra snöflingorna. Sitta framför brasan under en filt och njuta av en kopp varmt kaffe. Titta ut och känna känslan av att bara lägga sig i snön och göra snöänglar. Julafton. Släkten. Nyår. Mysiga halsdukar. Komma hem efter en kall hemgång. Lägga sig i en varm, varm säng med sällskap. Känna hur tårna och händerna värms igen. Fika med en kär vän i stan. Titta ut och se människor kriga i stormen. Jadu, det finns så mycket som gör vintern älskvärd. Låt inte det dåliga överväga det bra. Även om det är knappt ibland.

Det är du och jag bloggen. Du och jag. Den enda jag verkligen kan skriva precis vad jag vill. Precis vad jag vill. På ett sätt önskar jag att jag hade hur många läsare dom helst. Så ni kunde kommentera. Hjälpa mig. ''Jag vet precis hur du känner''. Men ändå så vill jag ha detta för mig själv. Det är liksom alla mina innersta tankar. Skulle mina närmsta läsa denna, skulle dom ganska snabbt förstå att jag äger den. Men jag vill ju vara anonym. Så nej. Det skulle nog aldrig funka. Men jag antar att några besökare kommer det nog bli. Så småningom. Just nu, är det bara du och jag bloggen. Du och jag. Det är bra så.

Just nu väntar jag på ett sms från honom. Ett samtal. Något civiliserat. Annars ska jag ringa honom. Om 32 minuter. Då klockan tickar åtta. Då kommer jag äntligen få höra hans röst. Han ska få lugna ner mig. Stressade jag.

 

Dubbelmoral. Det är vad det handlar om. Överallt. Hela tiden. Hate it. Man tycker om en sak. Men ändå inte. Bestäm dig kvinna!

Du står framför trettio pers. Med ett papper i handen. Du ska läsa en text i två minuter. Två minuters ren smärta. Ren förnedring. Du börjar läsa. Det går bra. Eller? Du sa ett ord fel. Känner hur hättan stiger. Du ser hur kinderna rodnar. Det känns som om du kan steka ägg i ansiktet. Helvette. Alla ser. Alla blickar är på dig. Fan.

Festens höjdpunkt. Musiken bultar i kroppen. Allt är så jävla bra. Du ställer dig på ett bord. Du sjunger. Alla sjunger med. Du peppar människorna. Alla blickar på dig. Fan va härligt. Du är skitsnygg. Bäst.

Hate it. Dubbelmoral. Det jag skrev ovanför är precis så jag känner. Precis. Vet inte varför, men i dagsljus är allt så exposing. Alla ser varenda liten por. Alla ser om dina kinder ändrar färg aningen. Jag känner mig hjärntvättat. Det ska vara hemskt att hålla föredrag. Det kommer gå dåligt. Jag kan aldrig hålla mig lugn. Måste alltid rodna och börja skaka. Varför? Varför? Varför för guds skull?
Egentligen är det ju inte alls så farligt. Alla kommer ändå sitta och oroa sig för hur dom ska göra. Att dom kommer säga fel. Att dom kommer rodna. Skaka. Inte att du gör fel. Oj, hon uttalade dysfunktionell fel! Jävla tönt hon är! That's nog gonna happen. Dessutom pratar man inför människor man känner. Dom vet att jag inte är världmästare på föredrag. Vilket dom inte heller är. Nejmen det här med min fobi har gått så långt så att jag är villig att få ig i ett ämne för att inte behöva hålla föredrag. Inte okej. Nu ska jag börja ta tag i det här. Det är inte farligt allt. Jag lovar. Jag ska.

Jag visste vad jag gick in på. Jag visste att jag inte skulle bli kär i dig. Jag fick höra från alla att du bara skulle uttnyttja mig. Jag tänkte ju detsamma då. Att det här bara skulle bli bra sex. Inget mer. Inte kan jag få känslor för dig. Sen började du dra snacket. Snacket jag inte trodde skulle komma. Snacket jag inte trodde på. Fan. Var du tvungen att dra in mig i din charmiga famn? Säga att du tyckte om mig? Säga att du ville vänta med sex? Nu vet jag inte vart vi står. Vi snackar. Ibland. Fast egentligen fattar jag inte varför jag oroar mig. Du är chill. Jag är chill. Du kanske bara inte har tid hela tiden.

Jag vill höra orden igen. Vet inte varför egentligen. Sådana ord har skrämt mig tidigare. Men med dig vill jag höra dom. Sötnos. Älskling. Baby. Jag vill ha dig här. Jag saknar dig. Jag gillar dig. Varje dag är väl o ta i. Men ibland. Du finns i mina tankar. Finns jag i dina? Jag intalar mig själv att jag inte duger. Att detta bara är ett spel. Du är du. Du är han som har erfarenhet. Du kan få mycket bättre. Det kan jag med. Men fan. Du har fått mig på kroken. Kroken som är extra vass.

Jag funderar på att backa redan nu. Innan det går så långt att båda är fast. Vi är så lika. Ändå inte. Jag litar inte på mig själv i ett förhållande. Inte dig heller. Vi båda gillar att ha frihet. Även fast du säger att du vill ha ett förhållande, vet jag att du bara vill veta att någon finns där. Säg mig liksom, hur många håller du inte på med nu inklusive mig? Kan du räkna dom på fingarna? Det dumma är att jag inte ska säga så mycket. Allt detta är så underbart. Men allt är också en enda röra. Gulashsoppa.

Jag har så mycket att skriva. Men ändå inte. Vart ska man börja liksom? Shit. Kärleken. Familjen. En själv. Du. Du. Du. Du är den enda som finns i mitt huvud. Pojken. Återkommer snart med ett lite mindre förvirrande inlägg. This is me trots allt.