Ingen vet. Ingen. Absolut ingen. Vet precis allt om mig. Om allt de dåliga jag upplevt. Jag tänker inte säga att det är mycket. Men jag tänker inte heller säga att mitt liv har varit perfekt. Folk har absolut haft det värre.

Jag kommer ihåg den där kvällen. Den kvällen som ger mig tårar i ögonen. Rysningar. Skräck. Rädsla. Sen dagen då jag trodde jag skulle torska som liten. Hur fan kan du göra så mot en mindre? Äckel. Det är vad du är. Skrämma ett litet barn så som du gjorde. Du försökte något som man inte borde försöka. Jag skulle sparka hårdare. Ge dig men för livet. Men allt jag tänkte då var att komma bort. Från dig. Från allt. Springa bort min oro. Mina tårar.
Nu förtiden skiter jag i dig. Jag lärde mig hantera mig själv. Lärde mig gå i mörkret själv. Jag var tvungen. Vad hade jag för val? Gråta varje gång det blev mörkt? Varje gång jag gick förbi det där stället? Nej. Skulle inte tro det. Det gäller att övervinna rädslan. Nu går jag där ofta. För ofta brukar jag tänka. Men nej. Hela den där kvällen är ett blotta minne. Tyck inte synd om mig. Sånt är skit kvinnor får ta.